Archive for the ‘Betraktelser’ Category

Offentlighetsprincipen

1 november 2008

Det blev ju en hel del uppmärksamhet när förundersökningen från Arboga-målet postades på TPB tidigare i höstas. Många upprördes över att sajten underlättade spridningen av materialet som bl.a. innehöll bilder på de mördade barnen. Själva så hänvisade TPB till att det var offentligt material och att inget ska censureras.

I ett tidigare inlägg skrev jag

Jag är förespråkare för yttrandefrihet och offentlighetsprincipen. I min värld kan man inte säga sig vara för dessa rättigheter ena gången och emot dom en annan gång. I mina ögon är det här en fråga där man måste vara principfast.

Publicistklubbens ordförande Ulrika Knutson är inne på samma spår. Hon kommenterar offentlighetsprincipen på ett underbart sätt i ”Journalisten”:

Med offentlighetsprincipen är det som med graviditet och vitlök, man kan inte ta litegrann av det. Är det offentligt så är det.

Annonser

All massavlyssning fel

18 september 2008

Jag gillar Oscar Swartz som brukar skriva krönikor i Computer Sweden. Förra veckan hade en mycket bra krönika: All massavlyssning fel som tar upp FRA-lagen. Läs och begrunda. Titta också på Oscars webb, där finns en hel del andra länkar i ämnet.

Arboga

7 september 2008

Dagens moraliska utmaning har utan tvivel varit att ta ställning till nyheten om att förundersökningen från Arbogamorden sprids på TPB. Är det rätt eller fel att undersökningen, innehållande obduktionsbilderna på två barn som brutalt mördats med en hammare, sprids på internet? Detta trots att barnens fader vädjat till sajten att ta bort torrenten?

Som alltid i sådana här svåra frågor är det svårt (omöjligt?) att säga vad som är rätt eller fel. I en strikt juridisk mening har inget fel begåtts. Det är en offentlig handling som sprids och vem som helst kan betala 120:- i administrationskostnad och få ut materialet. Det någon har gjort är digitaliserat materialet och spridit det på nätet. Det är alltså offentligt material som vem som helst kan få tag på. Sett ur den synvikeln är materialet mycket mindre kontroversiellt än en piratkopierad film eller CD.

Men det finns naturligtvis en annan sida av frågan – den mänskliga. Om mina två barn hade blivit mördade av mitt ex, hur skulle jag känna det? Skulle jag vilja att bilderna av mina döda barn spreds på nätet? Förmodligen inte.

Men ändå. Jag måste nog ändå säga att jag tycker TPB gör rätt som inte tar bort torrenten. Dom säger att deras uppgift är att göra information tillgänglig, inte att bedömma informationen. Det argumentet har dom använd när det gäller piratkopierat material, och samma argument använder dom nu för detta känsliga material. Och jag tycker faktiskt dom har rätt. Jag är förespråkare för yttrandefrihet och offentlighetsprincipen. I min värld kan man inte säga sig vara för dessa rättigheter ena gången och emot dom en annan gång. I mina ögon är det här en fråga där man måste vara principfast. I slutändan är det ju upp till oss själva om vi vill hämta hem materialet och ta del av det. Om det nu finns några sjuka stackare som känner att dom måste se bilderna på två mördade barn så låt dom då göra det. Själv låter jag bli.

Det mest anmärkningsvärda måste väl ändå vara att allt hade kunna förhindrats om åklagaren hade valt att hemligstämpla bilderna. Undersökningen skulle ha kunnat vara offentlig, men bilderna hemligstämplade. På så sätt hade det gått att få full insyn in förundersökningen samtidigt som de inblandade hade skyddats. Det hade alltså varit möjligt att förhindra att bilderna kommit ut, om bara åklagaren hade skött sitt jobb. Pinsamt.

Rapport från simskolan

2 september 2008

För en vecka sedan började jag på simskola. När jag berättar det är det många som höjer på ögonbrynen jag ser hur dom tänker ”Va, kan inte han simma?”. Jo det kan jag. Jag skulle faktiskt vilja påstå att jag är rätt hyfsat på bröstsim. Jag simmar med lätthet (nåja) 2 km i rätt bra tempo. Men nu snackar vi crawl. Det är vuxensimskola i crawl jag började på.

Jag har länge vela lära mig att crawla men inte hittat någon form för det. Det är ju nästan helt omöjligt att lära sig själv, jag har i alla fall inte lyckats. Men nu har jag alltså börjat i simskola och förra veckan var första gången. Och kära värld vad mitt självförtroende rasade. Jag vill som sagt påstå att jag är hyfsat i bröstsim men det här, det var en helt annan påse.

Efter en halv längd med flytplatta och bensparkar var jag så trött så jag var på väg upp ur bassängen. Efter yterliggare några längder hade jag kramp i vaderna och så var den dagen förstört. När jag kom hem var jag milt sagt smådeppig. Jag menar – hur svårt kan det vara???

Idag var andra gången och kan man tänka sig vad en veckas vila kan göra. Det gick helt plöstligt riktigt bra, jag lyckade sparka mig fram flera längder, på rygg och utan flythjälp. Jag fixade också några längder på mage (med flytplatta), även om det var jobbigare än på rygg. Fast när jag la på armarna på ryggsimmet blev jag för ivrig så det var inte så lyckat. Hur som helst så var det ett stort fall frammåt. 100% förbättring, minst!

Ara, jag lider med dig

14 augusti 2008

Ingen kan väl ha missat att Ara Abrahamian felaktigt förlorade dagens semifinal i OS-brottningen och missade möjligheten att ta guld. Han bet ihop och kämpade sig till ett brons. När han fått medaljen under prisceremonin, klev han ned från pallen, lämnade medaljen på mattan och gick ut.

Och då finns det folk som tycker att han skämmer ut sig och inte visar respekt. Herregud, vilken planet kommer ni i från?

Tänk er själva, han har tränat för det här i två och ett halvt år. Tänk på all tid, all energi som han lagt ned på träning. Tänk på allt han har försakat. Och så, när han nästan är framme vid målet, så är det ett felaktigt domslut som gör att han inte får fortsätta. Vem sjutton skulle inte bli arg, besviken och bitter då?

Aras protest var helt genial. En tyst protest som säger mer än tusen ord. Han har inte skämt ut sig. Det är brottningen som har skämt ut sig.

Jag lider verkligen med Ara Abrahamian och jag grät när jag såg intervjuerna på teve nu i kväll. Bilden av bronspengen, liggandes kvarlämnad på mattan säger allt som behöver sägas.

På nytt jobb

11 augusti 2008

Började nytt jobb idag. Fick följdaktligen ny dator. Med Vista på. Fan.

Rubiks kub

5 augusti 2008

Under semestern hittade jag en gammal kub liggandes. Ni vet, Rubiks kub, med en massa små bitar som man ska vrida på tills alla bitar på varje sida har samma färg. Den var som mest populär i början av 80-talet (herregud!), jag tror jag gick i fyran eller femman när den kom. Jag vet att jag lyckades komma över en lösning och lärde mig hur man skulle göra för att lösa kuben. Sedan fick jag briljera på skolgården och lösa kuber åt klasskompisarna. Mina 15 minuter i strålkastarljuset.

Hur som helst, jag satt och vred på kuben några kvällar och kom nästan ihåg hur lösningen var, det var bara sista sidan jag inte fick till. Hur sjukt är förresten inte det! 25 år efter att jag löste kuben senast så sitter rörelserna fortfarande kvar … Inte konstigt att jag har svårt att minnas saker när min hjärna är upptagen med att lagra sånt!

Jag googlade lite för att hitta lösningar och det fanns en hel uppsjö, dock verkade alla vara mycket mer komplicerade än den jag lärde mig. De lösningar jag hittade kanske var mer optimerade, men de krävde också mer av den som ska lösa kuben. Till slut – efter några kvällar – hittade jag vad jag tror är den lösning jag använde mig av. Den känns i alla fall väldigt bekant. På en svensk hemsida finns lösningen (jag har tagit mig friheten att göra en PDF som backup), och strax efter att jag hittat den var kuben löst!

På väg genom Sverige

21 juli 2008

För några dagar sedan reste jag norrut, genom Stockholm och vidare mot min gamla hemstad. Jag noterade då att den nya genomfarten förbi Uppsala hade öppnats. En fråga dök plötsligt upp i min lilla hjärna. Hur gör egentligen Vägverket med avståndsskyltarna när det byggs en ny väg? Ponera att den nya vägen är 20 km kortare. Det borde innebära att alla skyltar söder om Uppsala som anger avståndet till en ort norr om Uppsala byts ut. Det samma gäller de skyltar som finns norr om Uppsala och som anger avståndet till orter söder om Uppsala. Fast byts dessa skyltar verkligen ut? Eller luras Vägverket och låter dom gamla skyltarna vara kvar? Är det ens ekonomiskt försvarbart att byta ut alla skyltar, bara för att vägen blivit 20 km kortare? Det borde finnas en betydande mängd skyltar norr om Uppsala som visar avståndet till Stockholm, och att byta ut dessa torde kosta en del. Jag har full förståelse för om man inte byter ut dem, men då uppstår frågan om hur mycket man måste korta vägsträckan för att skyltarna ska bytas ut. 30 km? 50 km? Och om skyltarna verkligen byts ut, när görs det? Är det en nattlig operation där en bil från Vägverket startar i Haparanda och kör söderut, och där alla skyltar byts ut i ett svep? Eller sker bytet lite efter som, när det passar?

Ja, det är sådant man kan fundera på när man kör sin röda Volvo genom ett somrigt Sverige.

Stackars sessan

15 juli 2008

Expressen är ingen tidning jag håller speciellt högt, men igår publicerades en intressant debattartikel om kungahuset. Jag är ingen stor anhängare av monarkin, kungen verkar helmossig och stackars Victoria får inte gifta sig med vem hon vill, när hon vill. Victoria, lyssna på artikelförfattarens slutord:

I dag fyller Victoria 31 år. Det är hög tid att befria henne ur fångenskapen. Vi kan inte ha ett statsskick som kränker de mänskliga rättigheterna och hålla oss med alla dessa fångar på slottet. Så här på din födelsedag hoppas jag att du lyssnar till ditt hjärta och din lust och slänger ut preventivmedlen genom fönstret om du känner för det. Det är bara du som har rätt att bestämma över din kropp.

En dag på GeKås

10 juli 2008

Gårdagen tillbringade jag till största delen på det omtalade GeKås i Ullared. Det var en intressant upplevelse. Det var inte första gången jag var där, men först gången som jag verkligen upplevde att jag påverkades av situationen. Jag brukar i vanliga fall vara väldigt återhållsam när det gäller inköp. Det brukar för det mesta krävas både en och två diskussioner med mig själv innan jag kommer till skott och tar fram Visa-kortet. Men efter fem timmar inne på GeKås gav köpmotståndet i hjärnan upp och jag började plötsligt plocka på mig saker som jag i och för sig kunde behöva, men som jag lika gärna kunde köpa en annan gång. ”En sån här är ju bra att ha, liksom”. Tack och lov kom jag till sans igen och lyckades faktiskt förmå mig själv att lägga tillbaka en hel del ur vagnen. Jag ser det som ett sundhetstecken.

Mycket kan sägas om GeKås, men billigt är det i alla fall. Jag köpte en kofot som i Clas Ohlson listas för 395:-. Här hittade jag den för 299:-. En Hultaforsfot – precis samma vara. Hur kan det vara så? En vinkelhake som i CO kostar 110:- kostade här 69:-, en tumstock för 59:- hos CO tog man 35:- för här. Så visst går det att göra bra köp, men man riskerar att göra många dåliga också.

Det kräver sin man att besöka Ullared. Efter sju timmar (!) sammanfattade W situationen på ett bra sätt:

”Pappa, nu måste jag gå till bilen och ta hand om min [nyinköpta] Tamagotchi”

Nio timmar i Ullared var lite för mycket. Nu behöver jag minst ett år på mig innan jag är redo för nästa besök.